Gambisk resa 12-19/11 2016

Är man naturintresserad är det fascinerande att flytta på sig och komma till helt andra faunaområden. Visst, nu finns det ständigt fantastiska naturfilmer på SvTPlay, från när och fjärran, med scener man aldrig själv kommer att uppleva. Men en verklig upplevelse går inte att ersätta, vilket gjorde att vi i GOFs regi med Rudi Jelinek och Berndt Lindberg i spetsen drog till Gambia, mitt i den svenska senhösten. 

Landet vi kom till var mitt inne i slutspurten i en valrörelse, Jammeh, president sedan militärkupp för 22 år sedan ställde upp i val. Vi hade stränga order att gömma kameror vid de vägspärrar som var. Inga problem annars, vi kom fram överallt och de gambianer vi mötte var vänliga. När vi for ut på flodfärd från liten by blev vi omringade av barn som ville hålla handen... bara ute efter pengar? Det märkte vi inte, men ok, vi hade inhemska guider och var fredade.  

Det blev heldagar utan siesta när tempen snuddade 35-gradersstrecket mitt på dagen. Det blev drygt 260 fågelarter, ett fullt godkänt resultat. Visserligen sågs en del av dessa som hastigast eller inte alls, men dagarna var fulla av exotiska upplevelser. Två kunniga och omtänksamma lokala guider, Solomon och Abdullai, var med oss, ett måste för att hitta både lokaler och fåglar. 

Vi var förstås många som fotograferade. Eftersom vi ofta använde tubkikare övergick jag alltmer till att ta kort genom tuben, på fri hand, med mobiltelefon. Bland annat är de fem första bilderna tagna så, medan nattskärran fotograferades med Canon 50D... men mobilen väger mindre. Det går faktiskt med dagens duktiga tubkikare och mobiler (20 Mpxl!), de flesta fågelbilderna nedan togs på detta sätt. Först de vackraste fåglarna. 

I Sverige har vi varken solfåglar, biätare eller blåkråkor. I Gambia finns totalt 16 arter av dessa grupper, här ses Splendid Sunbird, Red-throted Bee-eater och Abyssinian Roller. 

I Sverige har vi en kungsfiskare, och den är inte så lätt att få se. I Gambia fanns nio arter och vi såg dem alla. Bland annat Blue-breasted Kingfisher. 

Ugglor satt på hemliga ställen i skyddande träd. Våra guider visste var de brukade vara och letade fram dem.  Vi såg åtta av nio möjliga arter, och alltid på dagtid trots att de är nattaktiva. Detta är en Northern White-faced Owl, ungfågel. Kanske vi var de första människor den sett på nära håll? Den granskade oss först noggrant, vände sig på sidan och somnade om.

Ännu svårare att upptäcka på dagen är nattskärror. Då vilar de i skydd av täta buskage. Denna Long-tailed Nightjar hade vi garanterat aldrig hittat på egen hand.  

Av 38 tänkbara rovfågelarter såg vi 26 arter Lizzard Buzzard (ödlevråk) och Shikra (en liten sparvhök) sågs flera gånger. Slagfalk Lanner Falcon hade byggt bo högt upp i en mobilmast.

En lång rad småfåglar som vi i vart fall kände igen gruppen. Svalor och seglare flög runt lite varstans. Här vilar en Fanti Saw-wing, en långstjärtad svala. 

Sedan fanns alla dessa grupper som vi inte alls har hemma. Turakoer representeras av 23 arter i tropikerna En osannolikt färggrann Violet Turako vid ett vattenhål.

Red-billed Fire-finch har vi inte heller någon motsvarighet till. De hör till till subfamiljen Gamla världens sparvar, med 142 olika arter. Hane och hona är olika, hanen är den rödare av de två. 

Sahel Paradise Whydah, en småfåglarnas påfågel, hanen har stjärt flera gånger kroppslängden. Denne hane såg vi flyga runt mellan träden vid ett vattenhål, i färd med att samla ihop ett anständigt harem. Den med längst stjärt vinner flest honor...

Däggdjur fanns men inte många. Flodhästar, sebramangust, flera olika apor (här markatta och röd colobus) och en liten ekorre, Sun Squirrel. Dessutom en död, oidentifierad näbbmus-liknande varelse som en uppmärksam deltagare lyckades hitta inne bland buskagen.

Inte nog med detta: vi fick också se slamkrypare, vilket vi som var med 1957 väl kommer ihåg. Då fanns en enda tv-kanal, 10 000 kr var förstapris i Kvitt eller dubbelt och Ulf Hannerz svarade rätt även om det tog någon dag innan programledningen förstod detta. Så fick vi ett nytt ord.

Slutligen lite blandade folkbilder. Sist men inte minst ett tack till våra duktiga resefixare, Rudi och Berndt som oförtrutet fortsätter att organisera resa efter resa. GOF vinner i längden.

Slottsskogen i oktober 

Hösten har kommit och med den färgerna. Ju kallare nätter desto fler röda och gula färger på bladen - nu ser vi vad den varma september har givit oss. Bladen dröser ner och ligger i drivor, alltid lika märkligt att tänka sig att allt detta är borta i vår, tacka daggmaskarna för det. Jag menar, det är ju många blad, finns det så mycket maskar? Svaret är tydligen ja; i normalmark finns 5 miljoner maskar per hektar och 

en hektar är 10 000 kvadratmeter. 500 maskar per m2! 

Det kan ju man inte tro. 

Fiskätarna anländer. De första storskrakarna har setts i Stora dammen - 

där brukar de börja för att sedan fortsätta till de andra fiskdammarna när fisken 

minskar och skrakarnas antal ökar. Häger och storskarv ses lite då och då. 

Gräsändernas hanar ser åter ut som i fågelböckerna. Hela sommaren har de haft 

en brun diskret fjäderdräkt som gör att de inte lyser så mycket. Nu lyser de igen 

och kan göra sig till för honorna, vilket märks, de spelar i flock: dussinet hanar 

runt ensam hona. Dock inte på bilden; man måste ju få vila sig ibland.

Andra änder kommer hit ibland. En skedand ligger just nu i Stora dammen, 

flera vintrar har skedand övervintrat hela vintern och under tiden fått sin praktdräkt 

åter. Flera bläsänder har också setts bland alla gräsänder liksom några krickor. 

Ofta är det unga fåglar, de är lite mer respektlösa inför detta att ge sig in i 

en stadspark med mycket människor. 

Kanadagässen vandrar runt på gräsmattorna och betar. Gräs är egentligen oätligt 

för alla som inte idisslar, det är därför kanadagäss skiter så mycket. 

Eero ger dem istället bröd, han är här dagligen med en hel kasse. 

Han känner igen de olika fåglarna och har namn på dem. 

Han tycker att skrattmåsarna är lite väl framfusiga; jag gillar skrattmåsar, 

jag räknade (med god hjälp av många skådare) alla häckande 

svenska skrattmåsar en gång. 700 kolonier, 230 000 par. 

Här är ett exempel till på Eeros gräsandkännedom. Här ser vi (berättade han) Jonas, 

närmast kameran och Mark, två hanar som mest är intresserade av varandra. 

Andhonan Rebecka är alltid med dem men henne bryr de sig inte om. 

Tro det den som vill.

För att tala om något annat än fåglar. Nära Linneplatsen har nya träd planterats, 

bland annat äkta kastanj där det är fullt med frukter just nu. Såg också ett av 

Skogens dussintals rådjur vilande i Azaleadalen, mitt i dungen där fågelmatning sker. 

Jag har börjat fylla på fröautomaten där, även om mesarna mycket väl 

klarar av att föda sig själva. Men visst, snart är vintern här.

En vecka på Nidingen

En vecka på Nidingen

Nidingens fågelstation har varit igång sedan 1980. Den drivs av Göteborgs ornitologiska förening och fungerar med hjälp av intresserade ringmärkare och fågelplockare som i normala fall är här en vecka i taget. Eftersom Nidingen är en ö krävs transporter, vilket också detta ordnas med ideella krafter, vecka efter vecka, från mars till och med november. 

Varför vi gör det? Antagligen för att vi är förälskade i fåglar och gillar att se dem på nära håll. Dessutom gör vi en insats för forskningen om fåglars flyttvanor. Sedan 1980 har vi ringmärkt drygt 300 000 fåglar. 

Jag har varit med i verksamheten 7 veckor, senast 2009. Nu var det dags igen, 10-17/9 2016. Det blev en ovanligt varm septembervecka, ett par dagar med alldeles spegelblankt hav och åtskilliga familjer av tumlare alldeles utanför ön. Fåglarna var inte så rörliga, även om flyttningen nu hade kommit igång, det blev 331 fåglar fångade och ringmärkta vilket är ganska lite för denna tid. Helst ska vädret vara ombytligt så att fåglar flyttar iväg och sedan uttröttade rastar och förnyar matförråden på Nidingen. Men det blev ändå 27 arter ringmärkta, en del av dessa porträtteras här nedan. 

Första dagarna dominerade vadare. Vi ringmärkte 9 arter, unga fåglar inte alls lika färggranna vackra som vuxna fåglar på våren. På tångvallarna i Kausan, nära bryggan finns mycket mat som lockar vadare att rasta och äta upp sig. Vi fångade dem när de vandrade omkring, vi hade ställt ut burar som de aningslösa fåglarna gick in i och sedan inte hittade ut, ett slags mjärdar som vi vittjade med korta intervall.  

Den vadare som var allmännast var kärrsnäppan. Alla var unga fåglar, utan den svarta buken som vuxna fåglar har, de gav sig av tidigare i somras. De kommer från svenska fjällen eller längre norrut, Ishavets rand, och ska övervintra längs kusten av Holland och Frankrike. 

Några få sandlöpare fanns tillsammans med kärrsnäpporna. De är i sommardräkt grant röda orange och gula men nu på vintern svartvita. De har flugit hit ända från Ishavets rand, de häckar (ännu) inte i Sverige. De ska vidare ner till Medelhavet eller sydligare ändå.

Kustsnäppan är en av de vackra röda arktiska vadarna om passerar oss på flyttningen. Nu var det unga fåglar, delikat gråmönstrade, lite större och mer knubbiga än kärrsnäpporna. 

Stor och liten: myrspov och kärrsnäppa, båda unga fåglar som inte får sin vuxna dräkt förrän efter övervintringen söderut. Båda åt flitigt och var kvar en tid på Nidingen. En myrspov ökade på en vecka 33% i vikt, från 199 gram till 268 gram. Kärrsnäpporna gick upp i vikt från cirka 35 gram till närmare 50 gram. Sedan hade de tillräckligt med fett i kroppen för att kunna flyga vidare neråt Europa. Flygning kräver mycket energi.

Bland vadarna fanns också unga roskarlar, som letar mat genom att vända på tångruskor och små stenar, därav det tyska namnet "Steinwender". 

Vid störningar (stenfalk, sparvhök eller närgångna människor) lyfte alla och väntade på stenarna utanför tills det blev lugnt; då återvände de snabbt. 

Den som finns här året om fanns också nu: skärpiplärkan. Här med liten godbit i näbben. Denna art har länge varit föremål för vetenskapliga studier här på Nidingen.

På Nidingen finns en stor koloni med silltrutar. En hel del av dessa har begåvats med färgade ringar med siffror och bokstäver, vilka avlästes. På så vis kan man följa trutarna livsöden och vandringar mycket effektivare än med vanliga ringmärkningar. Här poserar R4C för kameran. 

Även småfåglar ringmärktes, 47 rödhakar totalt under veckan. En av de småfåglar som ringmärks mest vid fågelstationer i Sverige, trots att de numera alltmer har blivit stannfåglar. 

Kungsfågel, en av de minst vi tog denna vecka, samtliga ungfåglar på väg mot okänt mål. De flesta kommer inte tillbaka, färden är farlig, bara att ta sig över Kattegatt är ett vågspel för en liten fågel på 5 gram, som lätt kan hamna i vattnet av en vindstöt. 

Gärdsmyg, nästan lika liten, också ungfågel på vift. Inte alltid lätt att trassla ur nätet liten och rund som den är. Sällan ser man den så bra i naturen.

En och annan taltrast hade börjat röra på sig, på väg mot Medelhavsområdet. En dag blåste det så mycket att vi inte kunde sätta upp näten. Då letade vi istället i kikaren efter havsfåglar och såg åtskilliga havssulor som kommit in från de stora haven. Svartbrynt albatross, extremt ovanlig i våra vatten, rapporterades samtidigt från Kråkudden Hönö, men den drog över till Danmark så den fick vi inte se. Det var ändå en fin vecka.