Slottsskogen i oktober 

Hösten har kommit och med den färgerna. Ju kallare nätter desto fler röda och gula färger på bladen - nu ser vi vad den varma september har givit oss. Bladen dröser ner och ligger i drivor, alltid lika märkligt att tänka sig att allt detta är borta i vår, tacka daggmaskarna för det. Jag menar, det är ju många blad, finns det så mycket maskar? Svaret är tydligen ja; i normalmark finns 5 miljoner maskar per hektar och 

en hektar är 10 000 kvadratmeter. 500 maskar per m2! 

Det kan ju man inte tro. 

Fiskätarna anländer. De första storskrakarna har setts i Stora dammen - 

där brukar de börja för att sedan fortsätta till de andra fiskdammarna när fisken 

minskar och skrakarnas antal ökar. Häger och storskarv ses lite då och då. 

Gräsändernas hanar ser åter ut som i fågelböckerna. Hela sommaren har de haft 

en brun diskret fjäderdräkt som gör att de inte lyser så mycket. Nu lyser de igen 

och kan göra sig till för honorna, vilket märks, de spelar i flock: dussinet hanar 

runt ensam hona. Dock inte på bilden; man måste ju få vila sig ibland.

Andra änder kommer hit ibland. En skedand ligger just nu i Stora dammen, 

flera vintrar har skedand övervintrat hela vintern och under tiden fått sin praktdräkt 

åter. Flera bläsänder har också setts bland alla gräsänder liksom några krickor. 

Ofta är det unga fåglar, de är lite mer respektlösa inför detta att ge sig in i 

en stadspark med mycket människor. 

Kanadagässen vandrar runt på gräsmattorna och betar. Gräs är egentligen oätligt 

för alla som inte idisslar, det är därför kanadagäss skiter så mycket. 

Eero ger dem istället bröd, han är här dagligen med en hel kasse. 

Han känner igen de olika fåglarna och har namn på dem. 

Han tycker att skrattmåsarna är lite väl framfusiga; jag gillar skrattmåsar, 

jag räknade (med god hjälp av många skådare) alla häckande 

svenska skrattmåsar en gång. 700 kolonier, 230 000 par. 

Här är ett exempel till på Eeros gräsandkännedom. Här ser vi (berättade han) Jonas, 

närmast kameran och Mark, två hanar som mest är intresserade av varandra. 

Andhonan Rebecka är alltid med dem men henne bryr de sig inte om. 

Tro det den som vill.

För att tala om något annat än fåglar. Nära Linneplatsen har nya träd planterats, 

bland annat äkta kastanj där det är fullt med frukter just nu. Såg också ett av 

Skogens dussintals rådjur vilande i Azaleadalen, mitt i dungen där fågelmatning sker. 

Jag har börjat fylla på fröautomaten där, även om mesarna mycket väl 

klarar av att föda sig själva. Men visst, snart är vintern här.